Förlossningsberättelse


Hello från bebisbubblan!

Nu är det verkligen dags att dela min förlossningsberättelse! Lagom till att Evert snart är 3 månader! Var tar tiden vägen?! Så här kommer den! Detta är både den finaste och största upplevelsen i mitt liv samtidigt som den var dramatisk och bjöd på överrakningar.

Allt började med värkar hemma den 2 februari. Jag tog värkar hemma hela dagen och natten och stannade hemma eftersom de var långt mellan varje värk, cirka 8 min och behövde halvera denna tid för att åka in. Man ska ju åka in när det är 3 värkar på 10 minuter. Dock gjorde de jääävligt ont men jag intala mig att detta inte va någonting jämfört med vad jag hade framför mig. Morgonen den 3 februari hade vi inbokat en överburenhetskontroll då jag gick in i vecka 42. (41+0).

Kontrollen började 08:45 den 3 februari med CTG för att fortsätta med ett ultraljud. Under CTG på cirka 10-15 min tar jag tre värkar som ger stort utslag på skärmen och blir riktigt peppad! Under ultraljudet som följer efter CTG ser man på läkaren att han håller på och kollar fram och tillbaka. Jag förstår inte alls vad vi ser på skärmen. Han är ju så ”stor” så det blir ju inte alls en ”hel bild av honom” som vid senaste ultraljudet i vecka 20. Efter ett tag säger dock läkaren ”Jadu, nu är det så att det är huvudet här uppe och rumpan där nere” - vaaa??!!

Detta va en chock och jag undrade om de kollat fel. Jag blev direkt ganska ledsen och det kom lite tårar. Det blev så mycket tankar som direkt började snurra i huvudet. Bebis har alltså legat med rumpan nere hela tiden och det förklarar också den känsla jag haft av att han inte sparkar så mycket då han legat som en fällkniv. Det jag trott jag känt som en spetsig hård rumpa högt uppe i magen har alltså varit hans huvud! Stackaren jag som liksom buffat på ”rumpan” som varit hans huvud hela tiden…

Samtidigt såg man vid ultraljudet att han var fixerad (varit detta i flera veckor enligt BM) med rumpan då istället för huvudet samt att jag direkt efter vid vaginal kontroll var öppen 6cm.

6 cm!!!?? Vilket jobb jag hade gjort hemma!!
Allt detta ledde till att vi direkt blev hämtade av personal på förlossningen och tilldelade ett rum. Strax efter vi kommit in i förlossningsrummet kom det två läkare, barnmorska och undersköterska in och pratade med oss om hur vi skulle gå tillväga. Vaginalt eller kejsarsnitt. Efter samtalet kom vi fram till att vi skulle genomföra vaginal förlossning. Jag va så taggad och inställd på det, han låg även så bra han kunde för detta samt att läkaren rekommenderade detta och kändes väldigt erfaren vilket gjorde mig trygg. Dock förklarade de att risken för akut kejsarsnitt fanns där och att de skulle ta till detta tidigare än i vanligt fall vid minsta komplikation.

Hur som helst allt blev en cirka 11 timmar lång process. Jag tog epidural (halleluja) och lustgas (halleluja)! Vid första påfyllningen av epiduralen efter cirka två timmars verkande fungerade dock inte påfyllningen och det tog tre timmar innan ny narkosläkare kom för att sätta ny. Fyfan! Eftersom jag hade värkstimulerande dropp va dessa tre timmar som en enda lång ond värk och det verkligen svartnade för ögonen flera gånger av smärta. Tillsist kom påfyllningen och ganska snabbt efter skulle jag ”klassiskt” gå på toaletten och får en känsla av att något är påväg ut. Jag får hjälp tillbaka till sängen och så skrattar de när de kollar där nere, jodå där hänger tydligen en pung ut. HAHA!

Snart här efter kommer det mycket folk in. Läkaren som vi pratade med på morgonen hade tittat till oss några gånger under dagen men kom nu igen. Även personal från NEO stod redo i rummet. Totalt var det cirka 15 personer där inne, inte för att jag hade så bra koll men många var de! Vissa tittade bara i typ utbildningssyfte då det inte är så vanligt att föda vaginalt i sätesbjudning. Efter cirka 40 min krystvärkar kom han 20:49 ut med klipp och tång. Han var direkt världens finaste.

Han togs dock iväg direkt av NEO personalen och kontrollerades så det blev inte att Alfred fick klippa navelsträngen och att han kom upp på bröstet direkt. Lilla hjärtat var medtagen de första minuterna men repa sig snabbt.

Alltså min förlossning va så häftig. Jag har aldrig känt mig så cool och ”mäktig” som under denna dag. Jag kände liksom mig så stark och grym. Det kanske också va för att jag aldrig fått så mycket pepp någonsin under en dag som denna, haha! Både av all personal men också ett enormt stöd från min älskade man som va en sådan trygghet vid min sida

Några av de första bilderna på Evert 🤍

Gillar

Instagram @sarakulle

Instagram sarakulleInstagram sarakulleInstagram sarakulleInstagram sarakulleInstagram sarakulleInstagram sarakulleInstagram sarakulle